Maja - När livet återspeglas med ord...

Kärlek är nog något av det vackraste som kan existera mellan två personer. Oavsett i vilken form den tar sig, är det fortfarande kärlek. Självklart finns det många brustna broar längs vägen, men är dessa band så pass starka mellan två personer borde det väl vara en självklarhet att det är värt att kämpa för att ta sig över till andra sidan? Att bygga upp dessa broar igen, att ta sig över detta oändliga djupa hål som finns under och sedan hand i hand promenera till andra sidan och där veta att det var värt det för att återuppbygga kärleken igen. Men vad händer när den ena ger vika och faller och den andra måste ta slaget själv? När den ena sen innan sagt att det finns något där att kämpa för plötsligt vänder ryggen och allting den andra gör ses som osynligt inför dennes ögon. Det blir som tio raka knivhugg i hjärtat samtidigt. Hur länge ska man orka stå och hålla sin gard uppe för att inte falla och förlora allt? Tankarna om att det är värt att ta detta slag för någon som glömt vad som fanns och vad man hade tillsammans lär försvinna. Men ändå, att släppa taget och veta att man kunde gjort något... gör det ondare än att också vika sig och gömma sig för kamp?
Om det bara kunde gå att förstå hur någon kan ge upp något sådant utan att ens höja sitt svärd och försöka...